Hans Wiklund
17:01, 23 Februari 2011
Bröderna Bob och Peter Farrelly var i Stockholm för ett par år sedan för att marknadsföra succékomedin Den där Mary. Som vanligt när det gäller Amerikanska gäster hade någon fixat en limousin som skulle transportera killarna de 150 meterna mellan Laroy, Sturehof och Spybar.
Själv älskar jag att åka limousin och killarna åkte lydigt med – men trots miljardsuccéerna Dum och dummare, Min stora lärlek och Mina jag och Irene o s v – visade det sig snart att pojkarna bara var ett par vanliga källarfilmare från Boston.
Klockan var väl 02.30 och efter tredje varvet runt Stureplan i limon lutade sig Bobby över mig och skrek:
- Vad tusan är det där?
Åh, det är Kungliga Dramatiska teatern, svarade jag stolt och belevat. Bla-bla-bla teatern där Ingmar Berg…
- Nej, det där till vänster. NYBRAGRILLEN!?
Tunnbrödrulle med mos, två grillade och majonäsgurka blev kvällens absoluta höjdpunkt.
Hans Wiklund
14:22, 15 Februari 2011
Basketspelaren Michael Jordan var på sin tid en av världens kanske största idrottsmän. När karriären började plana ut i mitten på 90-talet hade han en idé om att slå sig på skådespelaryrket…
Resultatet blev Space Jam. Där Jordan typ spelar sig själv – mot Snurre Sprätt. En tecknad kanin.
Strunt i det tänkte jag. Det är ändå Michael Jordan vi snackar om så jag åkte till Chicago.
Michael var stor som ett jäkla hus och mycket trevlig. Vi snackade basket och ditten och datten och lite film på slutet.
- Jag gillar att prova nya saker, sa Michael och låtsades inte om det faktum att han spelade mot en fuskkanin och att filmen var gräslig.
Men trevligt hade vi och en bra intervju blev det med en av de riktigt stora.
Men precis som jag tänkte ta mitt band och sticka därifrån kommer en ivrig filmbolagsmänniska och gallskriker…
- GREAT, Hans. Nu ska du bara intervjua dom andra.
Vilka andra? Det är ju bara Michael och en massa tecknat…
- GLÖM INTE SNURRE SPRÄTT, fortsätter filmbolagspersonen entusiastiskt.
Grrrrr. Det är ju ingen. Det är ju en dataanimation, som dessutom ser helt keff ut. Det där sista hade jag inte hjärta att säga.
Det slutade med att jag fick sitta i en evighetslång kvart och intervjua en tecknad kanin. I en TV-monitor.
Det var inte mitt största ögonblick som TV-reporter, men jag fick i alla fall träffa Michael Jordan.
Hans Wiklund
17:15, 08 Februari 2011
Kampsportslegenden Bruce Lee’s son Brandon hade en kort men intressant karriär och var i Stockholm för att prata om filmen Rapid Fire.
En snygg och mycket artig och trevlig kille. En kampsportare och skådespelare som inte bangade för att göra farliga saker utan stunt dubbel. Jag ville förstås mest prata om hans framlidne far.
I ett ögonblick av nördig pretention började jag yra om att Bruce speciella kampstil Jeet kune do, med sina yviga rörelser och akrobatik egentligen var skapad för att se bra ut på film, mer än den var effektiv i fight…
Brandon såg uppriktigt ledsen ut.
- Man, om Bruce hörde dig nu så vände han sig i graven. Film var hans jobb men han levde för kampkonsten…
Kände mig som en idiot och ett par månader senare var också Brandon död. Han dog under inspelningen av The Crowe.
Hans Wiklund
15:15, 01 Februari 2011
Julia Roberts har nog varit den filmstjärna som jag tyckt mest om av alla. Dels för att hon är vacker, inte så där direkt supersnygg, men vacker. Träffade henne första gången redan 1990 för Pretty Women. Därefter Alla talar om Grace, Min bäste väns bröllop, Notting Hill (Min favorit, förstås) och så för Erin Brockovich om den arbetslösa singelmamman som blir miljörättsaktivist, sätter sig upp mot männen och sänker ett stort kraftbolag på egen hand.
Efter att ha häpnat ytterligare en gång över hennes skönhet drar jag igång en lagom inställsam jämlikhetsfråga som borde passa bra till filmen…
Julia, är det inte lite märkligt att män ofta tjänar bättre än kvinnor trots att dom utför samma jobb? Du är förstås undantaget som bekräftar regeln, eftersom du tjänar typ 20 miljoner dollar per film…
Lång Paus och så böjer hon sig fram. Tittar mig djupt in i ögonen och säger:
- Well Hans. Det måste väl vara så att penis kostar extra.
Jag repade mig aldrig riktigt efter det svaret.
Hans Wiklund
14:49, 25 Januari 2011
Har intervjuat Anthony Hopkins ett flertal tillfällen. Med start i Berlin för När Lammen tystnar. Alltid lika välartikulerad. Tyst hummande kan han dra stories om att han på den gamla ”fyll-skalle-tiden” ( Sir Tony hade problem med flaskan innan han blev Sir Tony) hade slagit både kollegor och en regissör på käften.
- Regissören var en idiot och filmen var en idiotfilm. Och det där med film och skådespeleri var inte så allvarligt, menade Sir Tony.
När jag skulle intervjua honom för den inte helt lyckade uppföljaren Red Dragon var det emellertid annat ljud i skällan. Först tvingades man skriva på ett kontrakt där man förbjöds att ställa frågor om Favabönor och Chianti (Dr. Lecters favoritföda). Sir Tony är en aktör och har inget med sina karaktärer att göra.
No problemo. Jag strök genast bort alla larviga vin- och bönfrågor och så var det dags att träffa hedersknyffeln Tony.
Döm om min förvåning när det istället är Hannibal Lecter som promenerar in i rummet. Håret. Det otrevligt milda ansiktsuttrycket. Huggtänderna dolda bakom tunna läppar.
Oups. Det där med skådespeleri hade tydligen blivit allvarligt ändå.
- Hm, anser du dig plötsligt vara lite av en metodskådis, Sir?, frågade jag.
- Nej. Nästa fråga.
- OK. Vilken typ av italienska viner föredrar du?
Har aldrig någonsin varit så nära att få ansiktet avbitet…
Hans Wiklund
15:31, 18 Januari 2011
En av mina stora förälskelser på bio var Halle Barry. Träffade henne första gången för Spike Lees Jungle Fever. Hon hade en liten roll, men var totalt förtjusande.
Flera år senare var jag mer än lovligt uppjagad då jag skulle få träffa henne igen. Jag har glömt vilken film det var men intervjun skedde ute på Los Angeles flygplats. LAX. Uppe i flygledartornet av alla ställen.
Jag fantiserade fritt och inbillade mig att nu skulle det ske. Jag skulle göra en sådan enastående charmerande intervju att det skulle bli jag och Halle. Vi skulle gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar i Hollywood.
Så dök hon då upp. Glad, änglalik, förtjusande och… med en stor svart mustasch!?
Vad i hela skogen? Hur jag än försökte tala med henne kunde jag bara tänka på att hon faktiskt hade mustasch. Hade hon odlat den med flit? Var det förberedelse för en roll? Hade hon en dålig överläpps dag?
Det blev inget mellan Halle och mig. Och den svarta missprydande mustaschen har jag aldrig sett sedan dess. Kanske var det inbillning? Kanske ville hon pröva min kärlek?
Skitsamma. Nu är vår relation bra igen. Hon är Hollywoodskådis och jag tittar på film.
Hans Wiklund
15:50, 11 Januari 2011
Intervjuade Eddie Murphy första gången 1991. Det handlade om filmen The Distinguished Gentleman (Varning Washington) om en skurkaktig lurendrejare som myglar sig in i politiken.
Den här intervjun föregicks av bästa tänkbara uppladdning. Jag hade i uppgift att skriva om Disneyland i Orlando och bodde på ett gigantiskt hotell designat som en delfin. Varje morgon i frukostmatsalen attackerades jag av vuxna människor utklädda till Musse Pigg och Pluto, som på ett otäckt vis smög sig på en bakifrån och kramades.
Min enda tillflykt var att ligga mitt i den delfinformade poolen. I en vecka.
Det blev som ett sorts Disney-koncentrationsläger. Fast med godis, glass och hamburgare istället för tortyr och straffarbete.
Äntligen skulle jag få träffa den rolige Eddie.
Hejsan, vad kul, började jag och fyllde på med: Berätta lite om din nya film? Okey, den skulle väl inte resultera i stora journalistpriset, men vad tusan vi befinner oss inne i en delfin och talar om en larvig komedi.
- Jag spelar en karaktär. I en film, svarade Eddie och så blev det inte mycket mer.
Hans Wiklund
17:03, 03 Januari 2011
Det är väldigt ovanligt att filmstjärnor uteblir från intervjuer. Men det har hänt.
I början av 90-talet, efter filmerna Bodyguard och Hålla andan, var Whitney Houston stekhet som skådespelerska. Hennes krackelerande privatliv var då fortfarande en ganska okänd och orörd historia.
Jag skulle träffa henne i ett härligt snöigt New York precis innan jul inför den oförargliga filmen Preachers Wife där hon spelar skönsjungande prästfru mot Denzel Washington.
Filmbolaget blåste på med allt de hade, men precis när jag anländer från JFK till det löjligt lyxiga Four Seasons ser jag ett stort entourage trassla sig in i en limo med någon som ser ut som Whitneys farmor.
Snart får jag veta att det inte var farmor utan Whitney själv som var i så dåligt skick att hon uppenbarligen blivit hemskickad.
Pr-folket lät meddela att Whitney led av en halsinfektion.
- Ja, ni förstår väl själva! Hon är sångerska och måste vara försiktig med halsen. Dessutom har hon legat nedbäddad sedan i går.
- Eh, jag såg ju henne för en timme sedan nere på Park Avenue.
- Nej, det gjorde du inte.
Nog talat om det uppenbarligen.
Whitney slutade göra film och jag fick en natt på ett av New Yorks lyxigaste hotell.
Hans Wiklund
13:24, 21 December 2010
Träffade Ewan MacGregor långt före han förvandlades till Obi Wan Kenobi och propellrade iväg till megastardom i Hollywood.
Vi träffades uppe på taket på Hotell Carlton i Cannes. Han hade gjort Trainspotting och höll precis på att spela in den väldigt underhållande semi-Bowie-biografin Velvet Goldmine.
Han skulle stå på ett hustak och skicka på Christian ”sedermera-Batman” Bale i aktersnurran, medan kameran stod placerad 100 meter därifrån på ett annat hustak.
- Jag skäggade på allt jag hade, Mate. Men efter en stund började jag känna mig lite utpumpad och sneglade över axeln för att se om regiassistenten var på väg att bryta tagningen någon gång.
Det visade sig att varken han själv eller Bale hört att man ropat bryt för länge sedan. Kameran och teamet hade gått iväg och några elektriker höll som bäst på att montera ner ljusriggen, samtidigt som de roat tittade på Ewans rumpa som pumpade på som om det inte fanns någon morgondag.
- Hur kändes det egentligen?, undrade givetvis jag.
- Mate, jag har inget emot att visa mig naken på film…
- Jag vet.
- Men just i det läget kände jag mig en smula…utnyttjad, liksom.
Kolla även in listan med LOVEFiLMs topp 10 McGregor filmer här!
Hans Wiklund
10:04, 14 December 2010
Peter Jackson vann högsta vinsten när finansieringen för Sagan om ringen-trilogin äntligen var klar.
Ett 300 miljoner dollar-projekt där alla intäkter numera är ren och skär vinst.
När jag träffade honom i Paris strax innan filmpremiären hade jag på förmiddagen redan intervjuat en armé av svartalfer, hobbittar och andra smurfar. Fullständigt utschasad trillade jag in på Jacksons rum, slängde mig ner i TV-fåtöljen och gjorde den fasansfulla upptäckten att mannen inte hade några byxor på sig.
Det här var i december.
Eller rättare sagt: Han hade ett par smutsiga khakifärgade cityshorts på sig. Men åsynen av hans likbleka Nyzeeländska prinskorvar till ben (anblicken kommer att hemsöka mina drömmar för all framtid) gjorde mig så paralyserad att jag bara kunde utbrista…
- H-har ni badbyxor på er, Sir….?
Den hälsningsfrasen slog inte särskilt väl ut.
Jag har träffat honom flera gånger sedan dess. Han uppträder alltid barbent. Jag låtsas som ingenting. Och idag har vi en mycket bra relation.
