Hans Wiklund
13:43, 08 September 2011
Intervjuade Sigourney Weaver i Paris för sin paradroll som Ellen Ripley i Alien 4. Hon var fortfarande vacker och väldigt classy, runt 40 år, härstammande från fin halvbrittisk showbiz-familj på Park Av, New York.
Samtalet gick fin-fint och hon berättade att hon gärna skulle vilja ha ett hus i Stockholms skärgård.
- Inget fancy. Det behöver inte finnas dusch och sånt…
Är du säker? Det kan vara jäkligt kallt i Östersjön.
- Nejdå, Hans, det är cool. Kan du hjälpa mig? Här har du mitt nummer…
På något vis hade jag i min iver att flörta och imponera på henne råkat påstå att jag var jäkligt connected i Sverige och i stort sett ägde Skärgården.
Det gick en tid och när jag var i New York i mitten på 90-talet så tog jag mod till mig och ringde henne.
Ring-ring.
- Mummel-fräs-hallå?
Hej det är Hans, din gode vän från Sverige.
- What?
Tänkte vi skulle snacka lite om ditt sommarhus…
- I HELVETE! VEM ÄR NI OCH VAD VILL NI? OCH HUR HAR DU FÅTT MITT NUMMER?
Jo, du gav…
Klick.
Och så vitt jag vet så blev det aldrig något sommarhus utan dusch i Stockholms Skärgård.
Hans Wiklund
12:50, 15 Juni 2011
Lars Von Trier gjorde en total Åsna av sig själv i Cannes med sitt illa övertänkta Nazi-skämt. Samtidigt var det bara ett i raden av bisarra pajaskonster han visat upp i Cannes genom åren. Första gången jag träffade honom var 1991 i Cannes. Eller träffade förresten.
Han film Europa, en hypnotisk tågtripp genom efterkrigstidens Europa, briserade som en bomb på festivalen.
Alla ville träffa Lars. Föga visste vi att karlen var bananas.
Det bestämdes att han skulle flygas ner till festivalen från Danmark. Toppen tyckte den församlade pressen. Nu visade sig att dansken lagom vid incheckningen upptäckte att han var flygrädd. Ingen fara. En tågbiljett arrangerades. Det borde väl passa eftersom hans film ju handlade om en tågresa. Men dra på pølser, han lyckades utveckla tågfobi innan man ens rullat ut ur Köpenhamn. Vad skulle man göra? Cykel, båt, luftballong, promenera…
Festivalens sista dag dök han äntligen upp. Gud vet hur, eftersom han tydligen åkt på galopperande bil-skräck någonstans i höjd med Paris.
Hans Wiklund
16:07, 27 Maj 2011
Jag har aldrig bommat en intervju under hela min karriär. Jag kommer alltid punktligt. Förberedd med ambitiösa filmvetarfrågor. Vattenkammad och med Gåborts-TV-kostymen på…
Ok. Någon gång har jag väl missat avtalad intervju.
Den mest flagranta bommen gjorde jag med Jim Carrey när vi skulle tala om hans första mer seriösa roll i filmen The Truman show.
Jag såg filmen direkt efter att jag landat i Los Angeles och älskade den. Det här skulle bli kanon.
Checkade in på lyxiga Four Seasons. Där jag skulle träffa Jim dagen därpå. Topprum. Ner till gymmet. Poolen. Ett par bira i solen.
Aningen jetlaggad gick jag sen upp och knöt mig.
På något konstigt vis sov jag förbi en hel dag och tappade fullständigt tidsorienteringen.
Utvilad till tusen stegade jag in på produktionskontoret, med min kostym och vattenkamning. Exakt på minuten en hel dag för sent.
- Hello, Hans is here for Jim!
Yes, Mr Carrey left yesterday. WERE IN THE HELL WERE YOU?
Hans Wiklund
15:57, 13 Maj 2011
När De Misstänkta visades i Cannes 1995 slog den ner som en bomb och jag fick rada upp några stjärnorna ur filmen på Carlton Beach brygga. Gabriel Byrne, Kevin Pollak, Stephen Baldwin och Benicio Del Toro. Den senare hade jag aldrig träffat tidigare, faktum är att jag inte visste ett skit om honom. Han hade spelat Bond-skurk och varit med i Sean Penns regidebut The Indian Runner. Inte mer. Men med tanke på hans briljanta spel i De misstänkta frågade jag honom genast om hur han hittat på den konstiga, smått obegripliga dialekten han kör som figuren Fenster i filmen.
- Det var en busschaufför som lät precis så där när jag var liten. Jag tog det från honom.
Och därefter sa han:
- Jag orkar inte stå här i värmen längre. Kan vi inte gå och dricka bärs istället?
Gör det. Vi hörs, tänkte jag. Inte visste jag att han skulle bli superstjärna och vinna en Oscar för Traffic några år senare.
Det var sista gången jag dissade en skådespelare efter första mötet.
Hans Wiklund
13:59, 03 Maj 2011
Arnold Schwarzenegger hade en osannolik fysik och gjorde en om möjligt än mer osannolik resa från kroppsbyggare till filmstjärna och politiker. Och nu möjligen en comeback igen… för en femte installation av Terminator 2014.
Ärligt talat var han inte mycket till skådespelare men propellrade sig upp i Hollywoodhierarkin genom att alltid leverera. Inte minst i intervju situationer. Jag har träffat honom ett antal gånger.
Första gången inför Terminator 2 (1991) och så småningom blev vi rätt så goda vänner.
Även om han gärna körde gym-bully stilen som excellerade i i filmen Pumping Iron (1977)…
Att alltid småretas. I synnerhet när jag tyckte det var lite under hans värdighet att göra filmer som Dagissnuten…
Jaha, och vad tar du i knäböj?
- Eh, jag ser inte riktigt vad det har med saken..
Titta, Hans har inga strumpor i skorna!
- Det är varmt…
Oj, oj stackars Hans fötter (härmar en tjej). Men tänk på dina skor. Vad tror du skorna säger om att få alla din fotsvett på sig? Uschzzz, vad äcklig Hans är (härmar ett par skor).
- Hm.. Eh…
Och så fortsatte den intervju om Dagissnuten, eller Twins eller vad det nu var vi egentligen skulle prata om.
Hans Wiklund
16:09, 21 April 2011
Dom flesta filmstjärnor är väldigt trevliga. Trots att dom ofta inte kan skilja på Sverige och Swaziland, men för säkerhetsskull är dom ändå professionella då dom har en film att sälja. Låt vara i ett konstigt kommunist land långt borta, men många bäckar små och så vidare… Men inte Sean Penns fru Robin Wright. Efter Forrest Gump där hon spelade Forrest livs kärlek var hon het till tusen. Träffade henne för den inte allt för märkvärdiga Kärleksbrev med Kevin Costner från 1999.
Men intervjun gick snett direkt. Kanske ställde jag en halvkorkad fråga om hur det var att kyssa Kevin eller liknande som jag var tvungen att ställa eftersom min producent sagt att det var viktigt fast jag själv tycket det var oviktigt… Nåja. Robin fick frispel och började försöka härma min brytning i sina svar. Och ännu värre: Hon trodde uppenbarligen att jag var tysk och bollade iväg ord som Yez und so Weiter… Jag reste mig och gick och kunde därmed notera min absolut sämsta intervju genom tiderna.
Hans Wiklund
12:59, 08 April 2011
C-skådisen, Elvisimitatören och videobutiksbiträdet hade slagit igenom stort med Reservoir Dogs på Sundance-festivalen i januari 1992. Samma år visades den på filmfestivalen i Stockholm och filmnörden Quentin blev så förtjust i Stockholm att han återvände ett par år senare och presenterade en egen sektion favoritfilmer. Nästan uteslutande risiga amerikanska skräck och exploitationfilmer från 70-talet. Filmkopiorna hade samlats ihop från lite varstans och höll inte toppkvalitet, om man ska uttrycka det hela lindrigt.
Halvvägs in i filmen Coffy från 1973 med Pam Grier gick filmen helt sonika av. Eller av. Den föll sönder av slitage. Vi var väl 12-15 personer i publiken som suckade. Men Quentin, som satt längst fram, stormade genast upp på podiet och började spela upp fortsättningen av filmen. Han var alla skådespelare, ljudeffekter och stunt. Han var sjövild och skrek och sköt och trasslade och en kvart senare efter att ha tagit sig igenom den rafflande slutscenen utbröt hänförda ovationer från mig och dom andra tappra i publiken.
Quentin är filmnörd. På riktigt.
Hans Wiklund
11:32, 01 April 2011
Presskonferenser i filmvärlden brukar bli hejdlöst festliga tillställningar. Med stöddiga filmstjärnor som raljerar över den församlade pressens idiotiska frågor och knaggliga kunskaper i engelska.
I synnerhet är det pressmötena nere på filmfestivalen in Cannes som har högt underhållningsvärde.
En blandning av pretentiösa små tidskriftsredaktörer och utspökade skvallertidningstanter. Och frågorna är inte sällan långrandiga redogörelser om vad journalisten i fråga själv tycker om ditten och datten utan någon som helst fråga riktad till någon närvarande. Svaret blir i regel. Va? Eller: Nej. Eller i bästa fall ett raseriutbrott…
En gång tog det hela en högst oväntad vändning, och jag minns uppriktigt inte vilken film det handlade om. Eller ens vilka skådespelare som var närvarande. Bara att det var i Cannes.
En imbecill Italienska lyckades reta upp intervjuobjekten så mycket att man avbröt presskonferensen.
Jag stod precis bredvid och gapskrattade.
Men döm om min förvåning när Festivalens vakter på någotvis missuppfattade situationen och trodde att det var JAG som betett mig konstigt.
Följdriktigt slängdes jag ut och den Italienska galningen satt nöjt kvar.
Hans Wiklund
14:51, 08 Mars 2011
Intervjuade Jackie Chan i Paris 1998 för hans första amerikanska film Rush Hour.
En legend med 70-talet Hongkong-filmer under svartbältet.
Publicisterna flaggade emellertid för att Jackie inte var någon superstjärna på att tala engelska, men någon tolk skulle ändå inte behövas.
- Ching-chong, hälsade Jackie Chan artigt och spände ett par intelligenta och plirande ögon i mig.
- So, Mr Chan. Berätta lite om hur ni koreograferar actionsegmenten i era filmer?
Här följde en störtflod av svårbegriplig anglo-kantonesisk rotvälska.
- What?, svarade jag artigt.
Här övergick han istället till att göra ljudeffekter med munnen och fäkta med armarna i vildsinta gester och utfall:
- Ching-chong! Fräs! Kvack! Swisch! Pow! Blam! Biff!
Glad över att inte ha blivit träffad av mer än ett par spottloskor, tackade jag artigt, tog videobandet och flög hem. Väl hemma fick jag mina misstankar bekräftade.
Förutom det inledande ching-chongandet var intervjun direkt obegriplig.
Lustigt nog var den ändå riktigt underhållande och jag körde ut rasket i TV utan översättning, eftersom den kinesiska översättaren i Sverige inte heller förstod vad karlen pratade om.
Hans Wiklund
10:49, 02 Mars 2011
Aki Kaurismäki är ju en av nordens mer färgstarka regissörer med en rad excentriska och mycket finska rockabilly tolkningar av genrefilmer. Fåmälda, behagfullt korta och tämligen dystra filmer med svart humor som Flickan från tändsticksfabriken, Moln på drift och Mannen utan minne.
Jag var i Helsingfors och intervjuade honom. Han kedjerökte, svarade buttert och enstavigt, men var samtidigt mycket trevlig. Och när jag avslutade med den obligatoriska Vad-ska-du-hitta-på-härnäst frågan kom svaret blixtsnabbt.
- I’m gonna kill myself.
Ajdå, det var tråkigt att höra, men jag tänkte närmast på vad du ska göra för film härnäst?
- Jasså? Nä, det har jag inte ens tänkt på.
