Hans Wiklunds topp 20 lista med filmer man ska se innan man dör.
Picassos äventyr är faktiskt både en komedi och en av få riktiga mästerverk som skapats i Sverige. Bristen på dialog borde också gjort den till en exportsuccé i stil med Milleniumfilmerna men någon gjorde bort sig fullständigt och typ Ungern var det enda landet i världen som plockade upp den… Rätt typiskt, men i Sverige gick den som tåget på bio och är förstås en klassiker på DVD.
Forrest Gump är en fantastiskt snäll film, vilket är trevligt när man betänker ondskan i världen. Tom Hanks fick förvisso mycket beröm och statyetter för titelrollen men jag tycker nog Mykelti Williamson snor filmen i rollen som genomgode bondkaninen Bubba med sin fäbless för räkor:
”Dey’s uh, shrimp-kabobs, shrimp creole, shrimp gumbo. Pan fried, deep fried, stir-fried. There’s pineapple shrimp, lemon shrimp, coconut shrimp, pepper shrimp, shrimp soup, shrimp stew, shrimp salad, shrimp and potatoes, shrimp burger, shrimp sandwich. That- that’s about it.”
Med Mannen på taket redefinierade regissören Bo Widerberg hela den svenska filmen. Det föreföll osannolikt att Sverige efter åratal av filmpoetiskt navelskåderi skulle försöka göra actionfilm på samma vis som amerikanerna. Men Widerberg gjorde det. Beck – lååååångt före Persbrandt och Peter Haber.
A Clockwork Orange handlar om en ung urspårad man med en fäbless för våld och Ludwig van Beethoven. Den här filmen, skulle jag vilja påstå influerade, trots dom konstiga vita kalsongdräkterna, hela 80-talet och åtminstone halva 90-talet när det gäller stil och en nihilistisk ståndpunkt när det gäller allt annat. Jag älskade den när den kom och det roliga är att den håller än idag.
/Hans
Ridley Scotts Bladerunner är den ultimata framtidsvisionen. Ibland talas det om en retrofuturism som gått fel när det gäller den här genren, men här är allt precis rätt. Ni vet, på exempelvis 50-talet hade man en vision om hur 2000-talet skulle se ut och nu med facit kan man konstatera att dom var helt och helskotta ute och cyklade. Inte Ridley . Inte Harrison Ford . Det här är kanon!
Jag har alltid ogillat snyftare och romantik sedan jag var liten. Men jag känner också att det måste finnas någon romantik värdig en topp 20 lista. Det får bli den klassiska supersnyftaren Lovestory från 1970. En 5 näsdukarsfilm om omöjlig kärlek mellan Ali MacGraw och Ryan O’Neal . Han är från en fin familj, inte hon, och trots omgivningens motstånd blir de ett kärlekspar på liv och död.
Hitta Nemo vann Oscar för Bästa animerade långfilm 2004, men frågan är om den istället inte borde vunnit Bästa film? Det här är en riktig 3-dimensionell filmupplevelse, utan knas-glasögon och jobbiga hallucinationer som hoppar rakt upp i ansiktet på publiken. Både story och bild är knivskarpa. Dessutom kunde jag för första gången förena min egen smak med barnens.
Walter Hills Warriors från 1979 är väl ingen cinematografisk milstolpe, men är ändå en mycket personlig klassiker. Walter Hill var stekhet vid den här tiden. Han producerade Alien som kom samma år och följde upp med 48 timmar ett par år senare.
Det koreograferade våldet i Warriors hade ingen sett maken till när det kom, inte heller den mytologiska underbyggnaden, stämningarna, miljöerna och musiken. Det här var större än Star Wars för mig i slutet på 70-talet.
Firma John Huston och Humphrey Bogart skulle fira ytterligare en triumf med detta guldgrävardrama inspelat i Mexiko och Bogart gör en fantastisk rollprestation som den girige och ganska osympatiske Dobbs. Men Bogart var redan på dekis och dessutom fick regissörens far Walter Huston all cred och en Oscar för bästa biroll. En smula orättvist, men bra är den.
På 20:e plats på Hans Wiklunds filmlista hittar vi Nyckeln till frihet. En film om kampen för frihet och vänskapens styrka. På många sätt är filmen en ganska klassisk fängelsefilm, men har så enormt mycket mer att bjuda på.