Topp 20 film

#1 – Maffiabröder

As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster.

Huvudpersonen Henry Hill säger det ganska tidigt i filmen och redan där och då för tjugo år sedan visste jag: Det blir inte mycket bättre än så här. Makalöst manus, fantastiska bilder och en skådespelarensemble med DeNiro och Joe Pesci i spetsen.
Till och med Martin Scorsese mamma är fantastisk, hon spelar Joe Pescis mamma.

Nu har jag skrivit och sagt så mycket om Maffibröder att jag dränerat mig själv.

Jag känner att jag måste se den igen.

#2 Gudfadern

Hur kunde något som egentligen var någon typ av beställningsjobb från Paramount av en rätt alldaglig Mario Puzo-roman bli något av det bästa som gjorts? Tja, troligen för att jobbet hamnade hos filmnörden och visionären Francis Ford Coppola.

Han insisterade på oprövade skådespelare som Al Pacino och svårhanterliga galningar som Marlon Brando, att det skulle talas Italienska och slutligen ville han att det skulle vara en saga om den själva grunden för den amerikanska drömmen. Förvisso genom mord och utpressning, men likafullt den amerikanska drömmen.

På något mirakulöst vis fick han göra en storbudget film som många trodde var rena rama självmordet, men det gick. Och resten är filmhistoria.

#3 Vertigo

Såg Vertigo första året jag pluggade filmvetenskap på 80-talet. En kanonfilm. Bertrand Hermans musik, förtexterna, affischen. Rubbet är bra. Blev dessutom helt besatt av Kim Novak. Frisyren, kläderna, sminket, rörelsekoreografin. I mitt tycke den mest perfekta skådespelerska jag någonsin settt. (Hade i och för sig inte sett så mycket film på den tiden). Men det var väldigt lätt att förstå att James Stewart blev helt uppslukad av henne.

En annan grej var att Barbra Bel Geddes spelade Stewarts kompis. Hon spelade ju Miss Ellie i TV-såpan Dallas. Något som jag definitivt hade sett vid den här tiden.

#4 Citizen Kane

Tänka att göra sin bästa film när man är 21 år gammal. Spela huvudrollen, regissera, vara med på manus. Och därefter blir karriären en långsam spiral neråt mot undergången. Filmerna blev allt sämre och mer vidlyftiga. Lika så hans mat och dryckesvanor. I livets slutskede hankade han sig fram genom att regissera sämre sortens brittiska reklamfilmer. Colin Nutley berättade vid ett tillfälle för mig att han i sin ungdom jobbade med Wells på en produktion i London. Han var ett massivt fläskberg med slocknad blick, inte helt olik Charles Foster Kane i slutet av den här filmen.

#5 Apocalypse Now

Nu kör vi gång och betar av mina topp 5 filmer.

Apocalypse Now är troligen den bästa krigsfilm som någonsin gjorts. Baserad på Joseph Conrads roman Mörkrets Hjärta om en kolonialeuropé som uppslukas av det primitiva afrikanska mörkret. Här är det Vietnamkriget som uppslukat krigsförbrytaren Kurtz.

Ett litet tilläggstips är att kolla Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse , en dokumentär gjort av Coppolas hustru som skildrar en regissör i total upplösning och en inspelning i den Filipinska djungeln som hela tiden hotar att gå över styr.

#6 Chinatown

Forget it, Jake. It’s Chinatown. Den kolsvarta och närmast magiska slutrepliken i Roman Polanskis helt perfekta filmnoirpastisch från 1974.
Sexuellt utnyttjande av underårig är inget särskilt trevligt brott och särskilt ironiskt är det att det inte bara är ett tema i filmen utan också vad snuskfarbrorn Polanski åkte dit för. Något som direkt efter filmen gjorde att hans Hollywoodkarriär var slut.
Samtidigt hade det varit fantastiskt att ha fått se detta geni fortsätta verka i filmens elitserie.

#7 Yojimbo – Livvakten

#8 Cykeltjuven (1948)

Själva kronjuvelen i den Italienska neorealismen. Sprungen ur efterkrigstidens sociala orättvisor, desperation och moraliska utmattning. Bilderna är som Vougeomslag i rörelse trots det hela är filmat på enklast möjliga vis.

Filmen tillhör grundläggande bildning att se och dessutom är det extra godis för oss som gillar Italien.

#9 Hajen

En film som har allt. Den senaste tekniken kombinerad med skräck och en helt klockren skildring av småstaden och korruptionen och girigheten som styr den. Och när det gäller John Williams ikonoklastiska musik har man väl aldrig sett maken på effektiv musik. Musiken är Hajen.

Dessutom finns det inte en människa på jorden som inte tänkt på den här filmen så fort badsäsongen börjar…

/H.

#10 Dumbo

Dumbo från 1941 var med sin fina berättelse, eleganta animationer och bakgrunder målade i vattenfärg Walt Disneys egna personliga favorit av alla filmer som Disney producerade under hans ledning. Och eftersom filmen utgör mitt eget första filmminne är den även min favorit.