Ja, ni vet hur det kan bli när man gifters sig med släktingar som kungahusen av hävd har gjort. Blödarsjuka, ordblindhet och stammande kommer som ett brev på posten.
Kung George VI led av det senare, vilket så småningom ledde fram till en fantastisk film – Kings Speach. Fantastiskt skriven, regisserad och skriven. Pangade in fyra Oscarstatyetter, men borde haft det dubbla. Hyr nu.
Jag har aldrig bommat en intervju under hela min karriär. Jag kommer alltid punktligt. Förberedd med ambitiösa filmvetarfrågor. Vattenkammad och med Gåborts-TV-kostymen på…
Ok. Någon gång har jag väl missat avtalad intervju.
Den mest flagranta bommen gjorde jag med Jim Carrey när vi skulle tala om hans första mer seriösa roll i filmen The Truman show.
Jag såg filmen direkt efter att jag landat i Los Angeles och älskade den. Det här skulle bli kanon.
Checkade in på lyxiga Four Seasons. Där jag skulle träffa Jim dagen därpå. Topprum. Ner till gymmet. Poolen. Ett par bira i solen.
Aningen jetlaggad gick jag sen upp och knöt mig.
På något konstigt vis sov jag förbi en hel dag och tappade fullständigt tidsorienteringen.
Utvilad till tusen stegade jag in på produktionskontoret, med min kostym och vattenkamning. Exakt på minuten en hel dag för sent.
- Hello, Hans is here for Jim!
Yes, Mr Carrey left yesterday. WERE IN THE HELL WERE YOU?
Lars Von Trier må vara den snurrigaste dansken sedan Preben och Preben men film den kan han göra. Melancholia är bara alldeles sjukt snygg.
Efter att ha varit på filmfestivalen i Cannes tolv år i rad kände jag mig dödstrött på skiten. Men så påminns man plötsligt om varför Cannes är en så förtjusande cirkus. Danske regissören Lars von Trier gör en enastående rööööv av sig själv när han tappar tajming, fart och poäng i ett krångligt nazistskämt och får sparken från festivalen med omedelbar verkan.
Fruktansvärt underhållande.
Jag och Tyra var på galapremiären av Pirates of the Carabbean. FYRA. Träffade Felix Herngren och det visade snabbt att hans barn kunde betydligt mer om serien än jag kunde.
Skit samma. Vi trängde oss i kön och sa till barnen att inte prata med c-kändisar och allt det vanliga faderliga förmanandet när det gäller Galapremiärer och kändisbarn.
Vi träffade Sean Banan och kvällen var gjord. Själva filmen sög förstås och vi gick lite innan slutet. (Inte Felix, han satt säkert kvar).
Här har ni trailern.
När De Misstänkta visades i Cannes 1995 slog den ner som en bomb och jag fick rada upp några stjärnorna ur filmen på Carlton Beach brygga. Gabriel Byrne, Kevin Pollak, Stephen Baldwin och Benicio Del Toro. Den senare hade jag aldrig träffat tidigare, faktum är att jag inte visste ett skit om honom. Han hade spelat Bond-skurk och varit med i Sean Penns regidebut The Indian Runner. Inte mer. Men med tanke på hans briljanta spel i De misstänkta frågade jag honom genast om hur han hittat på den konstiga, smått obegripliga dialekten han kör som figuren Fenster i filmen.
- Det var en busschaufför som lät precis så där när jag var liten. Jag tog det från honom.
Och därefter sa han:
- Jag orkar inte stå här i värmen längre. Kan vi inte gå och dricka bärs istället?
Gör det. Vi hörs, tänkte jag. Inte visste jag att han skulle bli superstjärna och vinna en Oscar för Traffic några år senare.
Det var sista gången jag dissade en skådespelare efter första mötet.
Ok. Efter en längre ledighet är Hans tillbaka som filmpratare i etern igen.
Börjar imorgon vid 8.00 på MixMegapols Äntligen morgon med den förträffliga trion Adam (love him), Gry (Snygg i radio, svinstänkare in the flesh) och Anders (om jag vore tjej…).
Det kommer att bli kul.
Arnold Schwarzenegger hade en osannolik fysik och gjorde en om möjligt än mer osannolik resa från kroppsbyggare till filmstjärna och politiker. Och nu möjligen en comeback igen… för en femte installation av Terminator 2014.
Ärligt talat var han inte mycket till skådespelare men propellrade sig upp i Hollywoodhierarkin genom att alltid leverera. Inte minst i intervju situationer. Jag har träffat honom ett antal gånger.
Första gången inför Terminator 2 (1991) och så småningom blev vi rätt så goda vänner.
Även om han gärna körde gym-bully stilen som excellerade i i filmen Pumping Iron (1977)…
Att alltid småretas. I synnerhet när jag tyckte det var lite under hans värdighet att göra filmer som Dagissnuten…
Jaha, och vad tar du i knäböj?
- Eh, jag ser inte riktigt vad det har med saken..
Titta, Hans har inga strumpor i skorna!
- Det är varmt…
Oj, oj stackars Hans fötter (härmar en tjej). Men tänk på dina skor. Vad tror du skorna säger om att få alla din fotsvett på sig? Uschzzz, vad äcklig Hans är (härmar ett par skor).
- Hm.. Eh…
Och så fortsatte den intervju om Dagissnuten, eller Twins eller vad det nu var vi egentligen skulle prata om.
Såg Scream 4 och tycker att de här lite dekonstruerade och postmoderna skräckfilmerna fortfarande fungerar… Samtidigt tycker jag nog att det är mer skräck och skrik i min show Total Blackout på Kanal5.
Kolla ikväll klockan 20. Ett litet luktprov från den danska versionen som jag aldrig tröttnar på.
Total Blackout
Jag gillar Thor. Trassliga Tor slängs ut ur Valhalla av sin stränge far Oden och trillar ner på jorden. Lite Marvelcomics, en skopa Asatro och en deciliter Shakespeare via regissören Ken Brannagh. Smack-on action och väldigt snyggt. Fina skådespelare dessutom i Stellan Skarsgård, Natalie Portman och Sir Tony Hopkins.
Thor markerar starten på sommarens lilla våg av supehjältefilmer med X-Men: First Class, Green Lantern och Captain America: The First Avenger”. Och det kunde onekligen inte har börjat bättre.