True Grit. Jäklar vilken stenhård film! Man häpnar ju över bröderna Coen som klarar att briljera i nästan alla genrer. Western lika väl som någon annan typ.
Vore det inte för den helt obegripliga The Hudsucker Proxy (Strebern) från 1994 skulle jag säga att dom har en helt fläckfri filmografi.
Eller?
Vad säger ni?
Bröderna Bob och Peter Farrelly var i Stockholm för ett par år sedan för att marknadsföra succékomedin Den där Mary. Som vanligt när det gäller Amerikanska gäster hade någon fixat en limousin som skulle transportera killarna de 150 meterna mellan Laroy, Sturehof och Spybar.
Själv älskar jag att åka limousin och killarna åkte lydigt med – men trots miljardsuccéerna Dum och dummare, Min stora lärlek och Mina jag och Irene o s v – visade det sig snart att pojkarna bara var ett par vanliga källarfilmare från Boston.
Klockan var väl 02.30 och efter tredje varvet runt Stureplan i limon lutade sig Bobby över mig och skrek:
- Vad tusan är det där?
Åh, det är Kungliga Dramatiska teatern, svarade jag stolt och belevat. Bla-bla-bla teatern där Ingmar Berg…
- Nej, det där till vänster. NYBRAGRILLEN!?
Tunnbrödrulle med mos, två grillade och majonäsgurka blev kvällens absoluta höjdpunkt.
Men herregud vilken urtråkig film! Dryg och dampig extremsportare trillar ner i en bergsskreva och fastnar med handen på ett konstigt vis och sen händer i stor sett ingenting.
Normalt har jag inga problem med att ingenting händer.
Men det stora problemet är att man ger blanka fasen i huruvida han lyckas såga sig loss eller inte. I min bok hade han lika bra kunnat ligga kvar i 127 år.
Basketspelaren Michael Jordan var på sin tid en av världens kanske största idrottsmän. När karriären började plana ut i mitten på 90-talet hade han en idé om att slå sig på skådespelaryrket…
Resultatet blev Space Jam. Där Jordan typ spelar sig själv – mot Snurre Sprätt. En tecknad kanin.
Strunt i det tänkte jag. Det är ändå Michael Jordan vi snackar om så jag åkte till Chicago.
Michael var stor som ett jäkla hus och mycket trevlig. Vi snackade basket och ditten och datten och lite film på slutet.
- Jag gillar att prova nya saker, sa Michael och låtsades inte om det faktum att han spelade mot en fuskkanin och att filmen var gräslig.
Men trevligt hade vi och en bra intervju blev det med en av de riktigt stora.
Men precis som jag tänkte ta mitt band och sticka därifrån kommer en ivrig filmbolagsmänniska och gallskriker…
- GREAT, Hans. Nu ska du bara intervjua dom andra.
Vilka andra? Det är ju bara Michael och en massa tecknat…
- GLÖM INTE SNURRE SPRÄTT, fortsätter filmbolagspersonen entusiastiskt.
Grrrrr. Det är ju ingen. Det är ju en dataanimation, som dessutom ser helt keff ut. Det där sista hade jag inte hjärta att säga.
Det slutade med att jag fick sitta i en evighetslång kvart och intervjua en tecknad kanin. I en TV-monitor.
Det var inte mitt största ögonblick som TV-reporter, men jag fick i alla fall träffa Michael Jordan.
Kampsportslegenden Bruce Lee’s son Brandon hade en kort men intressant karriär och var i Stockholm för att prata om filmen Rapid Fire.
En snygg och mycket artig och trevlig kille. En kampsportare och skådespelare som inte bangade för att göra farliga saker utan stunt dubbel. Jag ville förstås mest prata om hans framlidne far.
I ett ögonblick av nördig pretention började jag yra om att Bruce speciella kampstil Jeet kune do, med sina yviga rörelser och akrobatik egentligen var skapad för att se bra ut på film, mer än den var effektiv i fight…
Brandon såg uppriktigt ledsen ut.
- Man, om Bruce hörde dig nu så vände han sig i graven. Film var hans jobb men han levde för kampkonsten…
Kände mig som en idiot och ett par månader senare var också Brandon död. Han dog under inspelningen av The Crowe.
Inte mindre än 38 Oscarnomineringar ryms på den här listan! Vi har tagit med både DVD, Blu-ray och bio.
Enjoy
Julia Roberts har nog varit den filmstjärna som jag tyckt mest om av alla. Dels för att hon är vacker, inte så där direkt supersnygg, men vacker. Träffade henne första gången redan 1990 för Pretty Women. Därefter Alla talar om Grace, Min bäste väns bröllop, Notting Hill (Min favorit, förstås) och så för Erin Brockovich om den arbetslösa singelmamman som blir miljörättsaktivist, sätter sig upp mot männen och sänker ett stort kraftbolag på egen hand.
Efter att ha häpnat ytterligare en gång över hennes skönhet drar jag igång en lagom inställsam jämlikhetsfråga som borde passa bra till filmen…
Julia, är det inte lite märkligt att män ofta tjänar bättre än kvinnor trots att dom utför samma jobb? Du är förstås undantaget som bekräftar regeln, eftersom du tjänar typ 20 miljoner dollar per film…
Lång Paus och så böjer hon sig fram. Tittar mig djupt in i ögonen och säger:
- Well Hans. Det måste väl vara så att penis kostar extra.
Jag repade mig aldrig riktigt efter det svaret.