Sammanfattning av det svenska filmåret 2010
Så här i årets slutskede känner jag att jag är skyldig er en liten sammanfattning av det svenska filmåret 2010. Hollywoodexporter och alkoholiserade föräldrar kom väl att bli det genomgående temat.
Snabba Cash blev förstås årets stora kassakossa med över 600.000 besökare. Perfekt kombination av välläst förlaga i Jens Lapidus roman, snygg regi av Daniel Espinosa och en i stora stycken icke-uttjatad rollista med Joel Kinnaman och hans fläskkotlettfrisyr som den klarast lysande stjärnan.
Men utan särskild draghjälp av Millennium-trilogin blev det svenska filmåret lite av en ekonomisk katastrof. Å andra sidan är den transatlantiska trenden tydligare än på årtionden. Inte bara Stellan Skarsgård utan även Alex, Gustav, Bill (Bull, Bong och vad klanens avkommor nu heter) går för full maskin i Hollywood. Joel Kinnaman är på väg dit för att inte tala Noomi Rapace efter sitt monumentala genombrott som punknymfetten Lisbeth i Millennium-trilogin och dessutom en släng av fin kritik i Pernilla August regidebut Svinalängorna (om alkoholiserad mamma och inte så förlåtande dotter.) Och själv spelar August trasslig mamma i Miss Kicki. Noomi – som är en av få som inte spelat trasslig mamma – spelade förövrigt mot f d äkta mannen Ola i Svinalängorna. Men det var inte bara skådespelare som åkte på export. David Fincher (Fight Club, Se7en, The Social Network) gör The Girl with the Dragon Tattoo. Vilket egentligen är sinnessjukt stort. Och John Ajvide Lindqvists vampyrhistoria i förorten Låt den rätte komma in blir Let me in i amerikansk version.
Och så kanske störst av allt.
Mikael Persbrandt kommer att spela en av smurfarna i Peter Jacksons förföljare till Sagan om ringen – The Hobbit. Beorn heter figuren. Hälften Mikael – hälften björn, tydligen.
Josef Fares gjorde ytterligare en rolig film med sin egen farsa (Jan Fares) i en av de tyngre rollerna och den här gången gick han snäppet längre och kallade hela filmen för Farsan (Årets näst mest sedda film).
Johan Kling – fick ett nervsammanbrott – och följde upp den hyllade Darling med den aningen mindre hyllade och mer bagatellartade Puss. En puss i de nedre regionerna började också Hannes Holms Himlen är oskyldigt blå om en ung mans mognad mot bakgrund av den infame restaurangchefen på Seglarhotellet, Sandhamn som kokade knark under 70-talets jetset.
Även kritikerrosade Sebbe plågas av en hårddrickande förälder och filmen blev ett litet genombrott både för regissören Babak Najafi och Sebastian Hiort af Ornäs i titelrollen som den mobbade 15-åringen som imploderar. Samma visa och välvilligt mottagande för Till det som är vackert, med en bräcklig flicka, med fäbless för klassisk musik som hamnar i klorna på snuskgubbe versionen av Skärgårdsdoktorn – Samuel Fröler.
Andreas Öhmans I rymden finns inga känslor om en kille med Aspergers (Bill Skarsgård) fick fin-fint mottagande av kritikerkåren och blev Sveriges Oscarbidrag. (Vilket förövrigt är jävligt långt ifrån att bli nominerad i kategorin Bästa icke-engelskspråkiga film).
En lätt erotiskt förvecklingskomedi som Kjell Sundvalls Bröderna Karlsson om ett tvillingpar, förtjänstfullt dubbelspelat av Björn Bengtsson. Och så en erotisk-politisk komedi av och med Tova Magnusson-Norling och Björn Kjellman som riskerar sitt äktenskap och sin politiska karriär genom att inleda ett synnerligen utomäktenskapliga förhållande i Fyra år till.
Cornelis med norske skräckrockaren Hank von Helvete i rollen som den skäggprydde gitarrpoeten utlöste inte heller någon klang och jubelfest bland recensentkåren, men blev ändå något av ett kultursidéfenomen och gick hyfsat.
Filmåret kröntes så med att strävsamma parhästarna Colin Nutley och Helena Bergström gjorde det. Igen. Tredje filmen om fryntliga Fanny och fräna Zack, med vidhängande skinnställ och tvivelaktig backslick. Änglagård -Tredje gången gillt. Inte riktigt, om ni frågar mig.
- Dela :
